jag gör ett tappert försök till att styra upp denna oordning

men ibland känns det faktiskt lite för mörkt för att man ska kunna städa upp allt
det är för sent för att börja rensa
och frågan lyder som så; vem vill egentligen rota själv?
frågan blir mer ett faktum
och väggarna som förut verkat så stora & tomma är nu fyllda av minnen
förflutet
förflutet är till största delen bra
jag gillar att minnas
men jag är rädd för att glömma bort
små små noteringar som hittas upp bland allt skräp
och dom verkar så rena
jag har små skinande smultronställen
men just nu är allting så skitigt
jag avskyr smuts
och ännu mer att rota bland den

love will lift you up where you belong

ett hjärta fullt av explosioner
en vetskap som inte tyr sig längre än vad ögonen ser
men en glad klackspark, ett par glada läppar
fortfarande ett glatt hjärta
det speglar sig ju så lätt
min näsa är lite sned faktiskt
fast det syns bara från en viss vinkel

ditt öga är så varmt
en glöd som sätter eld i en väns inre
och bildar imma på...
ja, just det
mitt explosionshjärta

onsdag

Nu ska jag se hur länge jag lyckas hålla detta vid liv.